Russian Roulette

På senare tid har jag funderat mycket på vem jag är och vad jag egentligen förmedlar utåt sett, om jag egentligen enbart är ytligheten själv eller om jag faktiskt har något mer att ge än så. Har jag byggt upp en fasad med en gigantisk dubbelmoral som grund eller är jag i själva verket ett av alla dessa offer som fallit platt för idealet?

 

De som känner mig väl vet att jag har varit otroligt ytlig under alla år och att jag har brytt mig så mycket om hur jag ser ut att det många gånger gått till en extrem överdrift. Ett tag var det till och med så illa att jag inte kunde lämna mitt hem vissa dagar på grund av min rädsla för vad folk skulle tycka. Om jag inte ens kunde se mig själv i spegeln och gilla det jag såg, hur skulle då någon annan kunna göra det? Hade jag valt att ha det så? Nej, inte jag - Andra valde det åt mig. Det finns en specifik händelse som skulle komma att prägla mitt sätt att se på mig själv och förändra mitt liv för alltid, en händelse som inte går att förklara eller sätta känslor på - Men det gjorde i alla fall ont. Och det gör det än idag.

Jag satt i bilen tillsammans med personen vars namn eller "titel" jag inte tänker uttala (många av er vet redan vem jag menar) och väntade på att några andra skulle komma dit när han plötsligt tittar på mig och säger "Du borde verkligen göra något åt det där". "Det där" som han refererade till var en tonårsfinne som jag hade fått på kinden, en av många tonårsfinnar som jag och de flesta andra femtonåringar skulle komma att få. Men det var inte okej. Det var aldrig okej så länge man inte var perfekt. Det räckte tydligen inte med att jag redan var allvarligt sjuk i anorexi på grund av allt som jag redan hade fått utstå tidigare, nu ville han uppenbarligen ta chansen och trycka ner mig ytterligare ett snäpp trots att jag redan stod knackandes utanför helvetets portar och bönade och bad om att få komma in. Allt för att slippa det helvete som jag redan hade.

Jag minns att jag kom hem, satte mig i soffan och sa till mamma; "Jag är trött på det här nu, jag vill inte se ut såhär". I själva verket var det inte riktigt så. Jag personligen brydde mig inte, men jag orkade inte längre höra hur ful och värdelös jag var och jag behövde därför göra något drastiskt för att försöka komma undan från det. Jag berättade aldrig vad som hade hänt och hon gillade verkligen inte hur jag plötsligt totalvände i mitt sätt att se på mitt ansikte. Det räckte ju redan med hur jag såg på min kropp och vad det hade lett till. Jag tror att hon innerst inne förstod vad detta berodde på, men hon ville nog inte göra det värre än det redan var. Hon hjälpte mig genom att plocka fram ett täckstift som hon hade hemma och det var ju en bra tillfällig lösning. Då.

Åren gick och mer och mer började jag ogilla hur jag såg ut. Det gick inte längre att dölja sig bakom ett täckstift och vid det här laget hade jag sjunkit så lågt att jag istället valde att ge upp helt och hållet. Nu stod jag inte bara och knackade på helvetets portar utan hade redan blivit insläppt för längesen. Jag tänker inte gå in djupare på det eftersom det redan finns andra blogginlägg sedan tidigare om den här tiden, men det var i den här vevan som jag började med alkohol och andra mindre bra preparat i en större utsträckning. När man var full eller påverkad så brydde man sig nämligen inte längre. I helvetet är alla välkomna.

Från att ha fallit offer för det ytliga till att inte längre bry mig alls. Jag hade ofta samma kläder flera dagar i rad, duschade väldigt sällan och luktade illa. Håret var flottigt och ansiktet fullt med utslag som gav svar på tal om hur min livsstil egentligen såg ut. Tyck att jag är ful och äcklig om du vill, jag ger dig bara fingret och går därifrån. Så tänkte jag då. Eller snarare; Så tänkte drogerna. Jag skulle ljuga om jag sa att jag samtidigt inte mådde bra av det, för det gjorde jag. Det var ju faktiskt skönt att slippa dom där demonerna som jag så länge hade kämpat emot, men jag förstod också att jag inte kunde leva så för evigt.

Efter att ha levt i total misär ett bra tag kom jag ändå till en punkt då jag kände att jag till slut var tvungen att ta tag i mitt liv innan det var för sent, det var dags att sluta med all skit och bli vuxen. Jag behövde ställa mig öga mot öga mot min egen rädsla. Och det gjorde jag, det tog tid och var en extremt jobbig och påfrestande kamp, men jag gjorde det. Under den här tiden trodde jag att jag hade tryckt undan mina hjärnspöken helt, men jag hade tydligen bara låtit dom vila en stund och nu ville dom uppenbarligen vakna till liv och ta igen för all förlorad tid. "Fan vad ful du är, Daniel. Fan vad ful du är". Vare sig jag ville eller inte så kunde jag inte annat än att hålla med. Jag hade verkligen gått ner mig totalt och behövde göra något drastiskt, vilket jag gjorde. Det var dags att tacka helvetet för mig och "flytta hem".

Under ett halvår gick jag från botten till "toppen". Jag började sakta men säkert komma loss från min anorexi och åt relativt normalt igen vilket resulterade i att min kropp mådde bättre, håret blev finare och jag började att få en normal hudfärg igen. Jag köpte nya kläder, skaffade tandställning och la mig till och med under kniven. Allt för att bli kvitt den gamla Daniel som jag så länge hade levt med. Som sagt, väldigt drastiskt - Men jag var tvungen. I samma veva började jag även använda smink. Jag ville verkligen inte göra det, men den där händelsen i bilen låg fortfarande och pyrde i bakhuvudet och jag kunde inte besegra den.

Från att ha varit ett totalvrak gick jag istället över till att plötsligt "bli någon", jag fick ofta höra att jag var snygg och komplimanger haglade över mig som aldrig förr. Jag mådde väldigt bra av det eftersom det var något som jag tidigare aldrig hade fått, vilket också gjorde att jag inte vågade sluta använda smink. Jag gömde mig fortfarande bakom en typ av fasad och det kunde verkligen styra mitt liv. Ingen fick se mig ofixad. Ingen.

I 12 år höll jag på sähär, dag ut och dag in, tills jag en dag i somras bestämde mig för att det får vara bra - Jag tänker inte vara en slav under idealet längre, det räcker nu. Antingen så får folk älska mig för den jag är eller så kan de gott vandra vidare till någon annan, tänkte jag. Nu står jag mellan valet och idealet. 

Det här har varit en process som har pågått fram och tillbaka i 15 år och även fast jag är stolt över mig själv idag så påminns jag fortfarande om vad som egentligen ledde till det här; Idealet. Hade det ideal som samhället vill att vi ska leva efter inte sett ut som det gör hade förmodligen den där händelsen i bilen aldrig ägt rum och mitt liv hade säkerligen sett annorlunda ut. Jag hade garanterat sluppit min sjukdom och aldrig börjat med all skit jag höll på med. Idealet förstörde mig på många sätt och jag hoppas innerligt att andra i en liknande situation också ska komma till en liknande insikt en vacker dag och lyckas bryta sig loss. Du är så jävla fin som du är. 

Det här är en ständig kamp och jag fortsätter att kämpa. En dag hoppas jag kunna titta folk i ögonen när de pratar med mig och tänka "hon/han tycker faktiskt inte att jag är ful" istället för att flaxa bort med blicken som jag oftast gör idag... Det kommer - Var så säker . En dag i taget. 

Och slutligen;

I många år har jag velat dela med mig av den här bilden på något sätt men har aldrig fått något bra tillfälle till det förrän nu. Ett halvår mellan bilderna. Utan idealet hade den märkbart påverkade killen till vänster inte "behövt finnas". En påminnelse till mig själv och andra. Puss