Fasaderna, väggarna och evigheten.
Idag är en sådan dag då jag känner att jag vill ta ett täcke och dra det över huvudet för att aldrig mera komma fram igen. Det kan ha att göra med att det är höst och halvdeprimerande rent allmänt i mörkret, det kan också ha att göra med att det är söndag och det kan även att ha att göra med att det är fars dag. Jag vet egentligen inte riktigt, men jag tror att det är en kombination av alla tre. Jag gillar inte hösten, jag gillar inte söndagar och jag gillar inte fars dag. Jag hade kanske ”gillat” fars dag om jag hade haft en far att kunna hänvisa den här dagen till, men det har jag inte haft sedan 6 månader tillbaka. Inte för att Facebook är grunden till hela ens liv, men blockerar man sin egen son så är det en ganska tydlig signal. Nu har du två söner som gått "förlorade". Grattis.
Kapitlet är avslutat och jag har härmed skrivit min sista rad på denna bok.
Och nu till något helt annat:
Jag önskar att man kunde gå runt och le dagarna i ända och aldrig ha några bekymmer att fundera över eller några problem att behöva hantera. Vissa människor verkar dock ha turen att leva just så, men det kan väl ändå inte vara på riktigt? I min värld kan man inte gå och vara glad varje sekund av sin vakna tid utan att det egentligen bara är en fasad. Jag kan förvisso hålla med om att det är en bra egenskap att gå runt och vara glad dagarna i ända till en viss grad, men jag tror ändå att det bästa är att lägga det på en rimlig nivå. Jag vet själv hur det är att gå runt med en fasad och hur man gör för att bygga upp en vägg, det tar så mycket på krafterna att man till slut går in i sin egna vägg och samtidigt river ner den fasad som i slutändan visade sig inte vara så stark som man hade hoppats.
Att jag har haft mina egna fasader och alla tusentals väggar under årens lopp beror dels på att jag har behövt dessa för att klara av att stå på benen när det har varit som tuffast, men mest av allt har de egentligen behövts för andras skull. Jag har alltid varit en person som ser till andras bästa före mitt eget välmående och därför bryr jag mig hellre om att andra ska må bra innan jag tar tag i mina egna eventuella problem. Detta är något som dock har förändrats en del på senare tid. Dels på grund av att jag har insett att jag måste sätta mig själv i första rummet, åtminstone när det verkligen behövs, samt att det har visat sig i slutändan att många som har dragit nytta av detta egentligen inte har förtjänat min tid, min energi och mitt engagemang. Jag kommer alltid mer eller mindre att sätta andras välmående före mitt eget i det stora hela, men då endast till den som jag vet ger tillbaka till mig på samma sätt om jag skulle behöva. Jag har några eldsjälar i mitt liv som jag vet alltid gör detta. I fucking love you rent ut sagt.
Nu tänker jag vara lite klyschig när jag ändå är igång: Glöm inte att du är värd så mycket mer än vad du kanske tror och låt därför aldrig någon trycka ner dig så du tappar kontrollen över dig själv. Bygg inte upp en vägg eller några fasader i onödan, tryck istället tillbaka tills du storknar. Det är värt det i slutändan. Tro mig.
___________________________________
Till dig:
