The wall
När jag går och lägger mig i sängen och lyssnar på musik innan jag somnar kommer jag ofta på mig själv att samtidigt ligga och tänka på hur extremt stolt jag är över mig själv ibland. Hur stolt jag är över att ha klarat av att kämpa mig igenom allt som jag tidigare har trott ska vara en ren omöjlighet. Jag klappar ofta mig själv på axeln och beundrar mitt psyke som inte alltid har varit på topp, men som nu för tiden ständigt överraskar mig till det positiva.
Det här är ingen tyck-synd-om-mig-blogg och det vet dom flesta som känner mig väl. Jag gillar inte när folk tycker synd om mig, jag gillar bara att uttrycka mina känslor i ord, om det så sker i ett privat word-dokument på datorn, eller som i detta fall på en offentlig blogg som vem som helst kan läsa. Jag är ärlig och hymlar inte med någonting, samtidigt som jag använder skrivandet som en räddare i nöden när jag ibland känner att jag tänker lite väl mycket. Och så var det ju det här med att tänka för mycket. Jag frågar ofta mig själv om meningen är att jag alltid ska gå och älta saker och ting i all evighet ända tills jag dör. Svaret jag ger mig själv är; Ja, det är precis det du ska och även kommer att göra. Det är för mycket saker som har styrt över och förstört en del av min uppväxt och även mitt liv i övrigt och det går helt enkelt inte att bara lämna det bakom sig. Jag kan aldrig säga att jag alltid har varit stark, för ett tag var jag så djupt nere i skiten att jag helt hade tappat all tro och många människor runt omkring hade i stort sett gett upp allt hopp om mig. Mycket är dock mitt eget fel eftersom jag egentligen inte var helt ärlig om hur jag kände inför allt. Många visste om större delen av den bakgrund som orsakade mitt tillstånd, men ingen visste egentligen hur pass djupa sår det hade gett och vilka mentala ärr som jag bar på. Jag är ganska känd för min "vägg" som jag alltid har förmågan att använda mig av och den har hjälpt mig så oerhört mycket och det var just den här väggen som jag gömde mig bakom under den tiden. En vän till mig skrev ett eget blogginlägg för ett tag sedan just om den här väggen. Vem "hen" är antar jag att jag nödvändigtvis inte behöver tala om för er;
"En nära vän till mig mådde inte så bra under, ja, i stort sett hela högstadiet-gymnasiet och hade ätstörningar så det small om det, skadade sig själv och använde droger. Den vännen är idag en framgångsrik person och mår (vad jag förstår) bra. Hen har väl små problem som de flesta av oss men hanterar dem utmärkt. Jag älskar denna person, måste bara flika in det, och utan den skulle jag nog inte må så bra som jag gör idag. Jag älskar dig!
Hen berättade för ett tag sen för mig om en vägg man kan sätta upp när man mår dåligt. Istället för att vältra sig i sorg och självömkan så kan man helt enkelt gömma sig lite bakom den här väggen och le tills det har gått över. Lite kliché med en vägg, eller varför inte en mur? But still.
I normala fall skulle varningsklockor ringa i mitt huvud, då jag tror att det är bättre att släppa ut alla känslor för att kunna gå vidare istället för att sopa dem under mattan pga de är för plågsamma. Men i det här fallet så river man ju faktiskt ner väggen när man är redo, och då har det gått så lång tid att det liksom inte gör ont längre. Det finns inget att känna, inget att ta itu med, inget att bry sig om. Och väggen är borta. Man är sårbar igen, fast kanske något mer härdad.".
Hen berättade för ett tag sen för mig om en vägg man kan sätta upp när man mår dåligt. Istället för att vältra sig i sorg och självömkan så kan man helt enkelt gömma sig lite bakom den här väggen och le tills det har gått över. Lite kliché med en vägg, eller varför inte en mur? But still.
I normala fall skulle varningsklockor ringa i mitt huvud, då jag tror att det är bättre att släppa ut alla känslor för att kunna gå vidare istället för att sopa dem under mattan pga de är för plågsamma. Men i det här fallet så river man ju faktiskt ner väggen när man är redo, och då har det gått så lång tid att det liksom inte gör ont längre. Det finns inget att känna, inget att ta itu med, inget att bry sig om. Och väggen är borta. Man är sårbar igen, fast kanske något mer härdad.".
Som sagt, den här så kallade väggen kommer jag alltid att använda mig av, den liksom räddar mig i många situationer där jag annars hade lagt mig ner i fosterställning på golvet och skrikit tills rösten spruckit och lungorna slutligen hade exploderat. Även om det säkerligen ringer varningsklockor hos många i detta fall kan jag ändå vara ärlig när jag säger att det inte finns någonting som kan få mig att gå under. Hade något sådant funnits, ja, då hade jag redan gått under för längesen. Man KAN bli stark, det finns alltid en gnutta hopp att fånga upp när allt känns hopplöst. Den dagen då du lyckas fånga ditt hopp kommer du att vara den lyckligaste människan i världen och känna dig stolt över dig själv för resten av ditt liv.
Jag lyckades.
Och till er som förstörde mig, från djupet av mitt hjärta - Tack. Jag kommer alltid på ett eller annat sätt att hata er för det ni har gjort, men samtidigt på något sjukligt sätt alltid att älska er för att ni faktiskt gjorde det. Anledningen till denna bisarra tanke är att ni i det långa loppet gjorde mig stark. Har jag klarat av att ta mig ur den misär jag en gång levde i och överleva den självdestruktion jag begagnade så kraftigt - Ja, då klarar jag ta mig fan vad som helst!
(Vill även flika in att jag mår bra idag - No doubts about that. Som sagt, det är skönt att skriva av sig. Skulle jag må dåligt idag hade jag aldrig lämnat ut mig själv på det här sättet. Det här var då - I ett annat liv.)
Idag är nu.
