Jag är framgång.
"Jag undrar när jag skrev i min blogg senast" tänkte jag tidigare idag. Några timmar senare går jag in och ser att det är 9 månader sedan sist. Det händer verkligen mycket på 9 månader. Det är framgångar. Det är bakslag. Det är glädje. Det är sorg. Det är älskat. Det är hatat. Det finns mycket att lämna åt det förgångna. År 2014 har en hel del att lämna till historien som ovärdiga minnen, men i det stora hela har det ändå varit ett av de bästa åren. Jag är glad.
Det finns dock fortfarande dagar då jag funderar på hur det kunde bli som det en gång blev. Varför jag egentligen har det förflutna som jag faktiskt har. Ett förlutet som ingen vet den hela sanningen om. Det är faktiskt så, ingen vet den egentliga sanningen och ingen kommer att få veta, ingen någonsin. Det finns många som "vet", men dock inte allt. Jag ställer mig ofta frågan: Vad gjorde jag för fel? Varför just jag? Man får tycka synd om sig själv, det är naturligt. Lika naturligt som att tycka synd om andra som levt i en misär. Kanske på liknande sätt som jag, kanske på helt andra sätt. Eller kanske inte alls? Jag avundas dig som har sluppit och hoppas innerligt att du får fortsätta att slippa.
En god vän till mig sa en gång: "Jag förstår inte hur du har orkat ta dig igenom allt du har varit med om, jag skulle aldrig ha orkat. Jag hade inte orkat leva. Du är så stark!". Jag kan tala om varför jag har orkat och varför jag är så stark. Svaret är väldigt enkelt: Jag har fått min mammas gener. Utan hennes otroliga gener hade jag inte varit så stark som jag faktiskt är. Jag har aldrig mött någon som har ett så starkt psyke som den kvinnan. Allt hon tar sig för klarar hon av och ingenting är omöjligt. Mitt psyke har varit djupt nere på botten, men någonstans långt inom mig har jag ändå varit så pass stark att jag har lyckats kämpa emot och detta just tack vare mina otroligt starka gener. Det är med andra ord henne vi ska tacka för att jag sitter här över huvudtaget, i dubbel bemärkelse. Hon är min stora hjälte och utan henne vore jag ingenting. Bokstavligen.
Det finns dock fortfarande dagar då jag funderar på hur det kunde bli som det en gång blev. Varför jag egentligen har det förflutna som jag faktiskt har. Ett förlutet som ingen vet den hela sanningen om. Det är faktiskt så, ingen vet den egentliga sanningen och ingen kommer att få veta, ingen någonsin. Det finns många som "vet", men dock inte allt. Jag ställer mig ofta frågan: Vad gjorde jag för fel? Varför just jag? Man får tycka synd om sig själv, det är naturligt. Lika naturligt som att tycka synd om andra som levt i en misär. Kanske på liknande sätt som jag, kanske på helt andra sätt. Eller kanske inte alls? Jag avundas dig som har sluppit och hoppas innerligt att du får fortsätta att slippa.
En god vän till mig sa en gång: "Jag förstår inte hur du har orkat ta dig igenom allt du har varit med om, jag skulle aldrig ha orkat. Jag hade inte orkat leva. Du är så stark!". Jag kan tala om varför jag har orkat och varför jag är så stark. Svaret är väldigt enkelt: Jag har fått min mammas gener. Utan hennes otroliga gener hade jag inte varit så stark som jag faktiskt är. Jag har aldrig mött någon som har ett så starkt psyke som den kvinnan. Allt hon tar sig för klarar hon av och ingenting är omöjligt. Mitt psyke har varit djupt nere på botten, men någonstans långt inom mig har jag ändå varit så pass stark att jag har lyckats kämpa emot och detta just tack vare mina otroligt starka gener. Det är med andra ord henne vi ska tacka för att jag sitter här över huvudtaget, i dubbel bemärkelse. Hon är min stora hjälte och utan henne vore jag ingenting. Bokstavligen.
"Herregud, vad håller han egentligen på med?!" tänker ni säkert ibland och jag har även ställt den frågan till mig själv ett antal gånger. Varför måste jag alltid återkomma till detta ämne hela tiden och varför är det egentligen så viktigt för mig att röra om i det förflutna? Jag försöker absolut inte att få någon sympati och jag vill inte heller att någon ska tycka synd om mig, inte alls. I själva verket så har jag inget större behov av att älta något överhuvudtaget, utan jag ser snarare detta som en möjlighet till att få hylla mig själv. Genom att skriva om och ventilera kring mitt förflutna så tillåts jag att lyfta mig själv och mina framgångar, vilket är något som man måste få lov att göra. Vi är på tok för dåliga på att lyfta oss själva, men vi är däremot otroligt skickliga på att sänka oss. Vi är experter på att få oss själva att må riktigt dåligt och är också fantastiskt duktiga på att inte se något positivt i det vi gör. Vi fyller oss med en negativ tro på oss själva och intalar oss ofta att vi är betydligt mindre värda än alla andra. Men nu räcker det. Jag vägrar att se mig själv som lägre rankad än någon annan, det har jag nämligen redan gjort så att det både räcker och blir över. Idag väljer jag istället att hylla mig själv: Jag är stark. Jag är bra och förtjänar all lycka och välgång. Jag är värd min glädje och är helt enkelt bäst, bäst på att vara jag och inte någon annan. Andras märkliga ramar och bristfälliga regelverk för hur en "perfekt" människa bör vara är ingenting för mig. Jag tänker inte tillåta mig att bli styrd av någon annan och gräva min egen grav på vägen. Jag är min egen individ och det tänker jag fortsätta att vara, både idag, imorgon och för alltid. Och skulle du mot all förmodan tycka att det är fel så är det faktiskt du som borde skämmas - Inte jag. Punkt.
