Blacklisted
Djupa meningar. Om ni inte vill veta ska ni inte heller läsa. Jag struntar fullkomligt i om någon tycker att man inte ska skriva öppet om saker som dessa. Det tycker faktiskt jag att man ska göra - Det kallas för egenterapi;
Dagligen stöter jag på saker, händelser och ord som får mig att minnas mitt gamla liv och fundera på vad som egentligen hände och var mitt samvete fanns begravet. Jag minns hur jag aldrig ville se den riktiga verkligheten utan levde istället helt i min egen värld där jag kunde göra precis vad jag ville. Ingen fick möjligheten att komma mig så nära inpå med risk för att personen i fråga skulle försöka få mig att inse hur livet egentligen skulle levas. Om jag ville begrava mig själv och min kropp i 2 liter sprit, 5 paket cigaretter och diverse andra rusmedel under en och samma kväll, då kunde jag göra det. Ville jag slänga maten som jag fick och istället leva på kaffe och cigaretter, då gick det också bra. Allt gick bra så länge jag fick bestämma själv hur jag skulle leva. Men sanningen är den att det aldrig var jag själv som bestämde hur jag skulle leva, det var andra runt omkring mig. Det var orden om hur jag såg ut och vad jag alltid gjorde för fel som fick mig att bygga upp denna så kallade värld. Det var alla uttalanden, uttryck och diverse yttranden som formade mig, min uppdiktade värld och den fiktiva glädje som jag alltid hade inom mig. Jag trodde alltid att jag såg ett ljus i tunneln vad jag än gjorde och var jag än gick, det fanns alltid där oavsett åt vilket håll jag än vände mig åt. Ljuset var i själva verket strålkastarna från ett lastfordon som var på väg med mitt liv mot andra sidan för att aldrig mera återvända, ett lastfordon som fraktade det sista som jag hade kvar av mig själv. Varför såg ingen annan än ytterst få personer mina riktiga problem? Varför öppnade man inte ögonen och hjälpte mig på riktigt och agerade när jag verkligen behövde det? Jag vet att jag inte släppte in någon på djupet, men jag var trots allt bara en fjortonåring som höll på att göra slut på mig själv och folk visste om det innerst inne, men man ville inte ens försöka. Jag skrek på hjälp på alla sätt och vis trots att jag egentligen var tyst, folk såg att något inte stod rätt till men jag fick aldrig den respons som jag hade behövt. Jag fick däremot ofta höra; "Du måste äta", "Fan vad smal du har blivit", "Du ser ut som en tandpetare", "Du måste sluta dricka", "Du försvinner", "Du kommer dö". Det var det enda folk kunde och ville säga till mig. Under flera år levde jag såhär och ja, jag erkänner - Innerst inne så var min plan att faktiskt göra slut på mig själv. Varför skulle jag fortsätta pusta, flämta och flåsa, om och om igen, när jag ändå aldrig kände att det var värt det? Varför skulle jag fortleva när ingen ändå brydde sig om att fråga varför jag var den sjuka och förstörda lilla pojken som jag hade blivit? Varför var jag så smal och såg ut som en tandpetare? Vad var det som gjorde att jag drack alldeles för mycket? Varför skulle jag egentligen kunna dö vilken dag som helst? Jag hade säkert gjort slut på mig själv, vissnat bort och tagit mina sista andetag om det inte hade funnits vissa guldkorn som gjorde något till slut och som jag i efterhand förstod hade försökt hela tiden. Om inte Hilda hade gråtit oavbrutet när vi satt på hennes säng och jag sa att jag inte orkade längre och var beredd att avsluta mitt liv. Om inte Mamma hade suttit hos doktorn, gråtit alla tårar och sagt dom orden som hon sa. Om guldkornen som ändå fanns inte hade funnits där, då hade jag inte längre funnits här.
Idag mår jag bra. Jag har mina dagar då jag blir påmind om allt som satte igång detta, allt som skapade min påhittade värld där jag trodde att jag skulle överleva genom att fortsätta vara den jag var. Men det hade jag inte. Under en längre tid så planerade jag min egen begravning om och om igen och jag trodde aldrig att jag skulle få bli vuxen. Men jag överlevde.
Dagligen stöter jag på saker, händelser och ord som får mig att minnas mitt gamla liv och fundera på vad som egentligen hände och var mitt samvete fanns begravet. Jag minns hur jag aldrig ville se den riktiga verkligheten utan levde istället helt i min egen värld där jag kunde göra precis vad jag ville. Ingen fick möjligheten att komma mig så nära inpå med risk för att personen i fråga skulle försöka få mig att inse hur livet egentligen skulle levas. Om jag ville begrava mig själv och min kropp i 2 liter sprit, 5 paket cigaretter och diverse andra rusmedel under en och samma kväll, då kunde jag göra det. Ville jag slänga maten som jag fick och istället leva på kaffe och cigaretter, då gick det också bra. Allt gick bra så länge jag fick bestämma själv hur jag skulle leva. Men sanningen är den att det aldrig var jag själv som bestämde hur jag skulle leva, det var andra runt omkring mig. Det var orden om hur jag såg ut och vad jag alltid gjorde för fel som fick mig att bygga upp denna så kallade värld. Det var alla uttalanden, uttryck och diverse yttranden som formade mig, min uppdiktade värld och den fiktiva glädje som jag alltid hade inom mig. Jag trodde alltid att jag såg ett ljus i tunneln vad jag än gjorde och var jag än gick, det fanns alltid där oavsett åt vilket håll jag än vände mig åt. Ljuset var i själva verket strålkastarna från ett lastfordon som var på väg med mitt liv mot andra sidan för att aldrig mera återvända, ett lastfordon som fraktade det sista som jag hade kvar av mig själv. Varför såg ingen annan än ytterst få personer mina riktiga problem? Varför öppnade man inte ögonen och hjälpte mig på riktigt och agerade när jag verkligen behövde det? Jag vet att jag inte släppte in någon på djupet, men jag var trots allt bara en fjortonåring som höll på att göra slut på mig själv och folk visste om det innerst inne, men man ville inte ens försöka. Jag skrek på hjälp på alla sätt och vis trots att jag egentligen var tyst, folk såg att något inte stod rätt till men jag fick aldrig den respons som jag hade behövt. Jag fick däremot ofta höra; "Du måste äta", "Fan vad smal du har blivit", "Du ser ut som en tandpetare", "Du måste sluta dricka", "Du försvinner", "Du kommer dö". Det var det enda folk kunde och ville säga till mig. Under flera år levde jag såhär och ja, jag erkänner - Innerst inne så var min plan att faktiskt göra slut på mig själv. Varför skulle jag fortsätta pusta, flämta och flåsa, om och om igen, när jag ändå aldrig kände att det var värt det? Varför skulle jag fortleva när ingen ändå brydde sig om att fråga varför jag var den sjuka och förstörda lilla pojken som jag hade blivit? Varför var jag så smal och såg ut som en tandpetare? Vad var det som gjorde att jag drack alldeles för mycket? Varför skulle jag egentligen kunna dö vilken dag som helst? Jag hade säkert gjort slut på mig själv, vissnat bort och tagit mina sista andetag om det inte hade funnits vissa guldkorn som gjorde något till slut och som jag i efterhand förstod hade försökt hela tiden. Om inte Hilda hade gråtit oavbrutet när vi satt på hennes säng och jag sa att jag inte orkade längre och var beredd att avsluta mitt liv. Om inte Mamma hade suttit hos doktorn, gråtit alla tårar och sagt dom orden som hon sa. Om guldkornen som ändå fanns inte hade funnits där, då hade jag inte längre funnits här.
Idag mår jag bra. Jag har mina dagar då jag blir påmind om allt som satte igång detta, allt som skapade min påhittade värld där jag trodde att jag skulle överleva genom att fortsätta vara den jag var. Men det hade jag inte. Under en längre tid så planerade jag min egen begravning om och om igen och jag trodde aldrig att jag skulle få bli vuxen. Men jag överlevde.
Klandra mig inte om jag har en dålig dag ibland. Klandra mig inte heller om jag inte äter ibland. Det kommer nämligen alltid att finnas kvar där. Jag kommer alltid att vara sjuk på ett eller annat sätt, men jag är ändå glad. Jag är väldigt glad. Idag älskar jag livet. Idag vill jag leva mer än någonsin.
Men än idag, trots alla dessa år som gått, så är det ingen som vet hur allt egentligen har varit eller vad jag har varit med om. Ingen vet den hela sanningen om vad som faktiskt hände bakom kulisserna i min uppdiktade värld - Och så kommer det alltid att förbli. Det har gått många år, men det kommer alltid att kännas som igår.
Men än idag, trots alla dessa år som gått, så är det ingen som vet hur allt egentligen har varit eller vad jag har varit med om. Ingen vet den hela sanningen om vad som faktiskt hände bakom kulisserna i min uppdiktade värld - Och så kommer det alltid att förbli. Det har gått många år, men det kommer alltid att kännas som igår.
