Russian Roulette

Under i princip hela mitt liv har jag brytt mig mer om andra än mig själv och har därför alltid prioriterat mina nära och käras hälsa före min egen, vilket är både en bra och en extremt dålig egenskap. Väldigt bra för mina näras skull men otroligt dålig för min egen. Jag skulle utan att tveka gå genom eld om jag visste att det skulle kunna lindra någon annans smärta utan att först reflektera över mitt eget liv eller mitt eget välmående. Så länge jag kan ge någon annan det minsta lilla leende på läpparna är det värt det. Om så bara för en stund. Detta kommer alltid att vara den jag är mer eller mindre, men nu måste jag verkligen förändra mitt sätt att tänka innan det är för sent.

Häromdagen hände något som absolut inte får hända. Jag lyckades krossa mig själv samtidigt som jag drog ner någon annan. Det tog inte mer än 30 sekunder innan jag insåg vad jag precis hade gjort och sedan gick jag fullständigt sönder inombords. Att alltid bry mig om andra mer än mig själv fanns inte längre, om så bara under en 30 sekunders period, så var det ändå inte längre där. Jag kan inte skylla på en dålig dag eller på att jag var trött. Jag kan inte heller skylla på omständigheterna, till och med inte ens på mig själv. Jag kan bara skylla på mitt förflutna.

För många år sedan då jag hade problem med att tackla mig själv och allt som hände runt omkring tog jag hjälp av alkohol och droger för att klara av att stå på benen. Det var mitt sätt att trycka undan mina svarta demoner och något som räddade mig från att inte gå under helt och hållet, det var min närmsta vän och det som stöttade mig mest. Många säger att alkohol och droger inte löser ens problem, vilket jag håller med om att det inte gör i längden, men jag visste ändå att det skulle lösa mina problem för stunden. Eller snarare att det skulle trycka undan mina problem för stunden, just där och då. Är man i en sådan situation som jag var blir man ”glad och lycklig” genom att stoppa i sig dessa extremt farliga berusningsmedel, det går inte att komma undan det faktum att det faktiskt var så. Man vet att man är så gravt olycklig i grund och botten, men det fanns liksom inte där längre. Inte just då.

Jag har på senare tid haft det lite kämpigt. Min oro, min stress och mitt extremt starka behov av att ständigt klara av allt plus lite till, även det som kan tänkas vara ouppnåeligt, har satt sina spår. Några i min närhet har mått dåligt och blivit sjuka vilket har resulterat i att jag ständigt går omkring och är rädd. Rädd för att förlora någon och rädd för att inte kunna vara där. Men mest rädd för att inte kunna rädda. I min värld finns det inget annat alternativ än att ständigt vara där, dag som natt, oavsett hur jobbigt det än må vara i vissa stunder. När det gäller mina nära finns det inga speciella regler att följa. Jag har aldrig i mitt liv gråtit så många tårar för någon annan som jag har gjort på senare tid. Jag ska inte säga att det har varit jobbigt, faktum är att det faktiskt har varit ganska skönt. Jag har många gånger sagt till folk att jag tror att jag inte kan gråta. Tidigare hade jag bara gråtit 2 gånger på 10 år. Nu i efterhand har jag dock förstått att jag faktiskt kan gråta och det är skönt, det är så otroligt skönt att få gråta ibland. Problemet är bara att jag aldrig tidigare har tillåtit mig själv att göra det. Jag har inte tillåtit mig själv att vara svag eller ledsen, jag har trott att det ska riva ner min skyddande sköld som mina vänner kan gömma sig bakom. Jag har trott att mina vänner ska tycka att jag är svag och inte längre vilja vända sig till mig. Hur skulle det se ut om personen som alltid har fått höra att han är så extremt stark trots sina egna bekymmer och som dessutom alltid sätter andra i första rummet vad som än händer själv skulle vara svag? Det går ju inte, det har ju aldrig varit synd om mig. Det finns ju faktiskt de som har det värre. Jag kan inte gråta. Jag är ju stark. Jag måste vara stark för alla andras skull, annars sviker jag ju dem. Det var så det fungerade, trodde jag. Nu har jag dock insett att jag måste tänka lika mycket på mig själv som jag tänker på andra.

Jag vet att många i min närhet har varit oroliga den sista tiden. Folk har både sett och hört på mig att jag har varit väldigt nära att klampa rakt in i betongen. Även om jag faktiskt har förstått det själv också har jag däremot inte velat inse att det är så. Jag har inte lyssnat på min kropp trots att den har skrikit åt mig otaliga gånger att jag måste ta det lugnt. Hade vi placerat mig i samma situation för 6-7 år sedan hade jag legat redlös på vardagsrumsgolvet för längesen, men jag vägrade den här gången. Jag vägrade att ta till flaskan. Jag vägrade att göra folk runt omkring mig besvikna eftersom jag har lovat både dem och mig själv att det aldrig mer ska få hända. Jag får inte tillåta mig själv att sjunka så lågt igen. Aldrig någonsin. Jag hade ett återfall i våras som resulterade i att jag fick ha ett möte med högsta chefen på mitt arbete som sa åt mig att jag var en missbrukare. Jag har faktiskt aldrig fått just det ordet uppkört i mitt ansikte tidigare. Många andra hemska ord som har förklarat min situation har jag fått höra, men aldrig just ordet ”missbrukare”. Ordet har en så otroligt stark innebörd och när han sa det till mig bestämde jag mig för i samma ögonblick att ingen någonsin skulle kunna få möjligheten att påstå något sådant om mig igen. Jag vet att påståendet i sig var sant och jag tackar honom innerligt för att han öppnade mina ögon, men det skulle få bli mitt förflutna och inte min framtid. Jag VAR en missbrukare. Jag ÄR ingen missbrukare. Min mamma sa till mig: ”Du KOMMER att klara det. Du har alltid varit så otroligt stark när du väl bestämmer dig för något” och det är sant, jag har alltid varit stark när jag väl har bestämt mig och det finns ingen som kan ta det ifrån mig. Aldrig någonsin.

Om vi ska återgå till det som hände häromdagen. Då jag lyckades att krossa mig själv och samtidigt dra ner någon annan. Jag hade druckit den här dagen. Enbart två öl dock, men jag hade ändå druckit. Och jag var ”bara” lite salongsberusad. Men det räckte. Förr var alkoholen min räddning i svåra situationer och just denna dag skulle jag bli varse att alkoholen istället har övergått till att bli min fiende och istället skapa svåra situationer. Mycket föll på plats denna dag och jag insåg att de tillfällen då jag mått dåligt den senaste tiden och varit ledsen/arg/bitter har kommit som ett resultat av att jag druckit. När jag har gjort det på sista tiden, även om det bara har rört sig om en lättare salongsberusning, har det faktiskt aldrig varit för att jag har velat skjuta bort någon smärta, däremot framkallade jag den omedvetet istället. Jag har idag, när det förmodligen redan är försent, insett att alkoholen framkallar en sorg hos mig. Den får mig att bli ledsen och må dåligt, den får mig att tänka på saker som hänt i mitt förflutna som jag egentligen har lämnat bakom mig (man lämnar dock aldrig den sortens händelser bakom sig helt, men man kan lära sig att leva med händelserna utan att det påverkar ens vardag) och den får mig att tappa greppet. Häromdagen tappade jag greppet helt och lät min ilska falla ut över någon annan, någon som absolut inte förtjänade den över huvudtaget. En person som jag verkligen tycker om och som finns väldigt djupt inne i mitt hjärta fick ta emot något som egentligen var menat för någon annan. Jag är så otroligt ledsen och har varit sedan dess. Jag kan egentligen inte skylla på någon annan än mig själv, det kan jag inte. Men det var inte jag. Det var mitt förflutna som kom ikapp mig en stund. Det var alkoholen som spelade mig ett spratt. Jag blev helt enkelt ledsen och skör, något så otroligt skör.

Jag skrev att julfesten med jobbet i lördags var min sista och det var inte för att jag ska sluta. Den dagen bestämde jag mig däremot för att jag aldrig mer vill vara full. Jag tänker inte säga att jag aldrig mer ska dricka för det kan jag kanske inte hålla. Jag kan ta någon öl ibland och kanske slutar jag helt en dag – Det vet jag inte nu. Det jag i alla fall vet är att jag aldrig mer vill vara full. Detta är en sak som jag är helt säker på och jag tänker därför inte utmana ödet.

Jag vägrar hädanefter att låta något annat påverka mig att bli någon som jag själv inte bestämmer att jag vill vara. Jag vill inte förlora mig själv igen och jag vill definitivt inte förlora någon annan. Det räcker nu.

Jag vill vara jag.

“Yes, there are times,
We all go through.
When we bite off more than we can chew.
But through it all, when there is doubt,
I don’t give up, I work it out.
And I face it all and I stand tall!
And do it my way!”




//D